Känna utan att döma.

Ok jag fattar nu. Jag fattar men det har tagit mig lång tid att förstå. Testa att lägga dig ner i 5 min och låta tankarna flöda på, exakt som de gör exakt under den stunden. Skulle du lägga någon moralisk synpunkt, kritisera eller nedvärdera dig själv? Troligtvis skulle nog stor del av oss göra det. Lika lätt som att vi alltid kan vara uppkopplade och jag skriver detta från min nya smartphone (wohoo!) lika lätt är det att tankarna flyger iväg. Påverkade av andra och av oss själva. Det senaste halvåret har jag gått igenom en fantastisk, sjukt jobbig och högst personlig inre resa. Mycket välbehövlig. Jag börjar verkligen förstå att det börjar, alltid finns och slutar med mig själv. Allt jag har och vill ha finns där. Den inre längtan och "rösten", du vet gnagandet och ångesten som dyker upp när du är själv mitt i natten, känns inte längre som något besvärande då jag följer den istället för att kämpa emot. Jag har rytit ifrån och sagt till när folk kört över mig, jag har lämnat relationer där jag inte fått kärlek eftersom det är det jag vill ha och jag har framförallt slutat att identifiera mig genom jobbet, släppt tryggheten och fallit rakt ner i ett härligt kall (den gnagande känslan på natten) vilket innebär att jag kommer att sluta jobba på det företag jag idag gör och studera till det jag verkligen vill göra. Livet går trots ut på att hitta det som är viktigt för just en själv och hålla sig till det. Utan att döma. Acceptans är årets ord.