Konsten att svälja en slang

Åkte imorse till Karolinska sjukhuset i Huddinge för att göra en tunntarmsbiopsi, går kort och gott ut på att man får svälja en slang med en metallkapsel i änden. Kapseln får vandra ner i tunntarmen och sedan när den ligger rätt (undersöks genom röntgen) skärs en bit bort från tunntarmen. Tarmbiten skickas sen på analys. Anledningen till detta är att jag har en överbakterieväxt i tunntarmen och de behöver prover från min tunntarm för att kunna fastställa vilken sorts antibiotika jag behöver.


Jag fick efter mitt godkännande sällskap av några läkare från Danderyds sjukhus som var där på besök, och en rar sjuksköterska som utförde själva undersökningen. När jag skulle svälja kapseln bad jag att endast en av läkarna skulle stanna kvar eftersom det kan bli lite känsligt under den delen av undersökningen. Det svåraste var att komma förbi kräkreflexerna, försökte svälja själv först men fick sedan hjälp av sjuksköterskan. Det blev en del spottande och kväljande men efter ca 5 minuter fick jag ner slangen. En våg av tårar sköljde över mig när kapseln nu direkt befann sig nere i magen. Var inte ett dugg nervös innan men 5 minuter av denna psykologiska spärr att svälja en slang påverkade mig.
Sjuksköterskan sa att jag var "otroligt duktig och snabb". Mina tårar byttes till ett leende.


Fick sedan ligga ner ett tag på sidan och sedan in till röntgen för att se att kapseln nu låg rätt. "Exemplariskt exempel" sa sjuksköterskan. Kapseln låg perfekt till och nu skulle jag bara gå omkring en stund så att den naturligt skulle röra sig nedåt till tunntarmen. Så jag gick runt ett tag i bland annat trappor som sjuksköterskan hade tipsat om var bra. Kapseln kändes inte i magen men slangen i munnen kändes. Jag höll tryggt i min spypåse, räknade trappor och fick en och annan kväljningsreflex ibland när slangen rörde sig nedåt. När jag efter min promenad fick göra en röntgen för att se om kapseln hade vandrat ner till tunntarmen visade det sig att den knappt hade rört sig, jag hade bara svalt en stor del av slangen. "Attans" tänkte jag, "nu måste jag gå omkring 1 timme till på sjukhuset". Jag fick ligga 5 minuter på vänstersidan och vips så var kapseln på plats! Läkarna från Danderyd var imponerade över att det gick så snabbt.


Tillbaka till undersökningsrummet fick jag koksalt ner i den smala slangen vilket var en konstig känsla, som att dricka men ändå inte. Sedan knipsades en bit av tunntarmens slemhinna av genom att sjuksköterskan blåste luft in i slangen. Detta kändes inte. Slangen drogs upp igen, vilket var obehagligt men det var en snabb prossedur. Jag andades ut, kändes jätteskönt att kunna prata igen utan att få kväljningar. Sjuksköterskan var mycket nöjd över tarmbiten som kommit ut, den var tydligen så stor att den skulle räcka och bli över. Hon delade upp biten i 3 delar medans jag och de tre läkarna från Danderyd förundransvärt tittade på. Bitarna åkte ner i tre provrör så tre prover ska göras. Det tar ca 1 månad. Efter det fick jag ta blodprov och sedan var allt klart.

Min undersökning gick väldigt fort, det var nästan rekord sa sjuksköterskan. Det tog totalt ca 1h 45 min, vanligtvis tar det ca 3-4 h. Jag var ovanligt lugn under hela undersökningen vilket underlättade och jag hade en supergullig sjuksköterska som såg till att jag var bekväm i en obekväm situation.
Tack Karolinska i Huddinge!