Vem säger att livet ska vara så utstakat och planerat in i minsta lilla detalj? Är det så att vi måste vara färdigutbildade vid 25, för att därefter arbeta några år, gifta oss vid 30 och skaffa barn, få en riktigt ålderskris vid 40, skilja oss vid 50 och dö vid 80?
Varför reagerar vissa när man som 27-årig kvinna inte har någon tanke på att varken skaffa barn eller gifta sig? Varför reagerar vissa när man vill vidareutbilda sig vid 28-års ålder?
Har ni åldersnoja eller?
2 kommentarer:
Mjo, lite åldersnoja har jag - men inte på det sättet.
Visst, min storebror (2 år äldre) har redan fru och tre barn, varav den äldsta är född -99. Jag är singel och har lika långt till barn som det är ljusår till Pluto (känns det som :)). Men just det bekymrar mig inte.
Däremot är jag inte positiv till att fylla 30 i höst. Jag vet inte vad det är med den magiska siffran, men roligt är det inte. Många kollegor vet om detta, och gör narr av mig för att jag har åldersnoja. Snällt? Nä, men så är de kollegor också :) De menar inget illa... tror jag.
Strax under 9,6 sekunder kvar, så det börjar bli dags att ta till vara på min tid. Men nä, jag stressar inte fram i tillvaron. Däremot prövar jag många nya saker, och tar gärna initiativ att prata med helt okända personer på tunnelbana och bussar. Alltid kul att se hur de reagerar när någon okänd pratar som om man vore kompisar =)
Så, hur står det till med din egna åldersnoja?
Grattis i förskott får man säga då! 30 är inte så farligt, endast en siffra som vi blir så nojiga över.
Har inte känt av någon större ålderskris än, är mest stressad över att andra verkar vara så stressade att de inte ska hinna med vissa saker innan en viss ålder osv..
Man ska det det mer lugnt tycker jag, man ha ju hela livet på sig :-)
Skicka en kommentar