Efter den jobbiga, men dock sa nödvändiga tiden i Australien, trodde jag aldrig mer att jag skulle bo utomlands. Här befinner jag mig ändå just nu ett ex antal mil hemifrån på 8 veckors-praktik i Shanghai, Kina. När jag bodde i Melbourne var det framförallt den enorma kulturkrocken och längtan hem som var jobbigast, just nu i denna tid är det andra prioriteringar i mitt liv som gör att andra saker känns mer benägna än att vara borta hemifrån.
Som en käftsmäll rakt in i hjärtklaffen, totalt helt otippat och inte alls planerat, dök världens finaste person upp i mitt liv i somras. En person så rar att alla mina rädslor för kärleken fick ge vika för de mest underbara. Det allra modigaste och bästa jag gjort i mitt liv.
Eftersom allt varit sa lätt och självklart mellan oss är det distansen som blivit problemet. Det jobbigaste med det är att inte kunna finnas där fysiskt när han behöver mig som mest. Som att gå från den tänkbart mest fina sommaren i mitt liv där vi skulle spendera hela 7 veckor tillsammans till att känna endast tomhet när så inte blir. Stanna eller åka spelar inte längre så stor roll. Antiklimax.
När man efter många om och men tar sig upp i bergen i Mutianyu, norr om Peking och ser vilka fantastiska vidder som sträcker sig runtomkring muren, äntligen kunna andas frisk luft för första gången på 5 veckor och höra fågelkvitter som de enda ljud så känns hela resan till Kina värt det.
Så kommer det även vara den dagen när vi kan börja våra liv tillsammans, dela vardagslivet och få vakna upp bredvid varandra. För detta är något alldeles speciellt som jag aldrig ger upp. Du är mest speciell.
